Utvalda Au Pair: Maggie från Mexiko

"Mamma, jag måste kräkas! Mamma, har du en påse?" utropade Greta, vår treåriga dotter. Maggie rusade genast till undsättning, klättrade över bilsätet för att ge Greta en påse, som hon omedelbart kräktes i. Således fångades det klassiska kaoset under en episk familjeresa från Minnesota till Montana, men framför allt Maggies vilja att kliva in, ta ansvar och smälta in i vår familj.

Att vara au pair är en utmaning under normala omständigheter, men i år översteg utmaningarna allas föreställningsförmåga. Vi hade stora visioner och planer för vad Maggie skulle kunna göra med barnen, platser hon kunde besöka, vänner i samma ålder hon kunde träffa och aktiviteter hon kunde njuta av. Men pandemin satte stopp för allt detta. Trots att många viktiga delar av samhällslivet har varit stängda i år, och att alla bor, arbetar och studerar hemifrån, har Maggies uppfinningsrikedom, flexibilitet och mognad segrat.  

Maggie är grannskapets Råttfångaren, med ett dussin barn i släptåg vart hon än går. När covid-restriktionerna hävdes i juni 2020 ville Maggie hjälpa barnen att fira slutet på ett unikt skolår och inleda sommaren. Så, efter bara två veckor på jobbet, planerade hon en hel OS-ceremoni för barnen i grannskapet, komplett med flera tävlingsstationer, skyltar, musik, medaljer och en fotostation! Grannarna tog med sig trädgårdsstolar och tittade på från avstånd. Eftersom vi alla längtade efter gemenskap, samlade detta evenemang människor i alla åldrar för god, gammaldags underhållning.

Eftersom sommaraktiviteterna ställdes in passade vi på att arbeta hemifrån och bestämde oss för att vårt nya sommarhem skulle bli Montana. Sex veckor efter att hon anlände följde Maggie med oss på vår årliga 18-timmarsresa genom Mellanvästern, där vi slog oss ner i mormors hus i den lilla staden Big Sandy i Montana, med 500 invånare. Big Sandy ligger vid foten av Bears Paw Mountains, mitt i ranch- och jordbrukslandskapet, och har en asfalterad väg, två barer, fem kyrkor och en gemensam pool. Det var en stor kontrast till Monterrey i Mexiko!   Maggie kastade sig rakt in i det och omfamnade landsbygdslivet fullt ut. Hon tillbringade timmar vid den gemensamma poolen och lärde våra fyra- och sexåriga flickor att simma. På helgerna följde hon med oss på campingäventyr och visade upp sina (tidigare) Girl Scout-muskler. Hon lärde barnen hur man gör upp en lägereld och lagar mat över elden, vandrade i bergen, lärde sig paddla och forsränna på floderna genom Glacier Park.

‍

Hon blev en naturlig del av vår familj.

‍

När skolan började tog Maggie på sig rollen som ”lärare”. Med tre barn som studerade hemifrån eller gick i förskola skapade hon struktur, satte upp scheman och hjälpte var och en av dem att finna glädje och framgång mitt i stora utmaningar. Förskola via Zoom är inget för den svagsinte. Men tack vare Maggies hjälp och uppmuntran klarar sig Annika utmärkt. Med Maggies hjälp gick hon från att förstå 40 % av de vanligaste orden till 80 % på bara tre månader.  

Samtidigt som hon undervisar hemifrån passar Maggie in spansklektioner under dagen och utnyttjar lärorika stunder vid måltiderna eller under hushållssysslorna för att integrera ord och fraser. Vår fyraåring flätar smidigt in ”leche” eller ”rosquilla, por favor” i frukostsamtalen. Som vår son utbrast: ”Det bästa med att ha Maggie hos oss är hennes matlagning!” Vi har alltid älskat mexikansk mat och kultur, så att laga och äta äkta sopes, flautas, chilaquiles och pico de gallo är oslagbart. Nu lagar vi mexikanska eller vegetariska måltider med Maggie minst en gång i veckan till glädje för alla. Till Annikas sjätte födelsedag planerade Maggie en hel fiesta-fest, där hon utnyttjade barnens pysseltid till fullo för att göra alla dekorationer från grunden tillsammans med grannbarnen. Vi firade alla i trädgården, på respektfullt avstånd, och njöt av en hemmagjord piñata, dekorationer, musik och äkta mat. För Maggie var detta hennes tillfälle att kanalisera sina familjerötter och sina mormödrars anda när hon skötte vårt kök. Mat har en förmåga att föra samman generationerna, och när man växer upp och flyttar hemifrån finner man tröst i familjens recept och traditioner. Maggie delade dessa traditioner med vår familj och grannskapet genom festen, där hon lagade mer än 100 flautas med krämig guacamolesås, pico de gallo, mexikansk majs, margaritas och en hemlagad fyrvåningskaka … för i Mexiko ”gillar vi att festa!” Det var en COVID-födelsedagsfest att minnas!  

Att se Maggie växa och hitta sig själv fyller oss, hennes värdfamilj, med sådan stolthet. Vi ser hur hennes uppskattning för familj och kultur blomstrar ju längre hon är borta, samtidigt som hon omfamnar äventyr och nya början. Hon förenade allt detta under vårt firande av Dia de Los Muertos i november. Även om våra protestantiska/lutherska traditioner hedrar våra släktingar på Alla helgons dag, omfamnade vi denna nya kulturella tradition. Maggie utnyttjade återigen tillfället för att göra konstprojekt med barnen i grannskapet och skapade en dynamisk ”ofrenda” för våra älskade släktingar (och hundar!). Hon höll till och med en 30-minuterslektion för förskoleklassen via Zoom, där hon införlivade ett virtuellt konstprojekt och delade vår hems ofrenda med eleverna.  Nu håller Maggie på att vänja sig vid vintern i Minnesota och omfamnar de nya möjligheterna som au pair -livet i Minneapolis erbjuder. Tillsammans med barnen lär hon sig konståkning och längdskidåkning, även om det kanske är barnen som lär henne den här gången! Hennes uthållighet och sportsmannaanda är beundransvärda.  

Vi känner oss oerhört lyckosamma över att ha träffat och välkomnat Maggie till vårt hem. Maggie är vår första au pair, och vi var väldigt nervösa över att hitta rätt person när vi inledde processen. Som andra sa till oss: ”Ni kommer att känna det när ni vet [att ni har hittat rätt person].” Och så blev det. Redan vid den första intervjun kände vi att Maggie passade perfekt in i vår familj, och inom 24 timmar hade vi anställt henne.

‍

Det var ett perfekt match, och hon har varit den allra bästa au pairen. Vi kan knappt föreställa oss ett liv utan henne.

‍

Familjen Richter, Minneapolis/St. Paul-området, Minnesota

‍